En ældre svensker, Anders Widen i Østersund 350 km nord for Stockholm troede, han skulle nyde sine pensionisttilværelse i fred og ro i sin andelslejlighed, men kommunen opkøber lejligheder til folk fra den anden side af jorden. Resultat – kaos. Tyverier, vold, ildebrande, opløsning. Journalisten Chris Forsne omtaler det lidt over midt i programmet.
Jag bor i en bostadsrättsförening tillsammans med svennar som har slitit ett helt liv för att ha råd att köpa sig en bostadsrätt i ett lugnt område där de kan få åldras utan bråk och hot och andra störningar.
Grannar börjar efter de senaste årens tilltagande stöldvågor av extralysen, cyklar, katalysatorer, säga: “Vi borde sätta upp staket, bygga ett gated society”.
En annan granne svarar. “Som om det skulle hjälpa. Kommunen köper ju redan upp bostadsrätter och placerar ut människor mitt ibland oss. Människor som bevisligen inte vill vara här, bli en del av oss.”
En av de grannar kommunen placerat hos oss har jag försökt att hjälpa i 6 år med källsortering, hur cyklar ska stå i ställen, enkla saker. Jag har varit snäll, vänlig, omtänksam. Aldrig visat irritation, men jag har sett på henne att hon alltmer upplevt mig som en övervakare som ständigt verkade lurpassa på henne och klandrade henne där i soprummet, när hon enligt mig lade fel. Igen.
Jag ville hjälpa, hennes upplevelse var, om jag får gissa, att hon inte förstod vad hon gjorde för fel. Språkbarriären fortsatte att vara enorm. Den kulturella skillnaden gapade som en oöverstiglig vallgrav mellan oss.
Under dessa sex år lärde hon sig inte ett ord svenska utöver “Hej”. Jag killgissar att hon inte var berättigad att få gå SFI.. Vi svennar hörde ofta otäcka bråk i hennes lägenhet. Det lät som att hon blev slagen. Vi blev ledsna, deltagande och oroliga, ville hjälpa. Vi försökte orosanmäla. Kommunen ingorerade oss, ansåg att vi inte ägde sakfrågan. Efter många år blev mannen äntligen utslängd och fick en egen lägenhet någon annanstans. Han kom dock på besök och de har avlat allt fler barn.
Det luktade ofta illa av bränd matolja från lägenheten. Förra året försökte jag både oros- och skadeanmäla detta med lukten av bränd matolja till kommunen, men de ansåg att jag måste ta det genom min BRF-styrelse eller HSB. “Du är inte sakägare”, som kommunen uttrycker det.
Jag försökte ta det genom HSB. Förvaltaren där försökte i sin tur föra det vidare till kommunen. Genom min ordförande i BRF har jag fått rapporten att HSB:s förvaltare har upplevt kommunen som totalt kallsinnig.
Trots att han framfört alla sorters argument: “Jag har talat med räddningstjänsten. De säger att 9 av 10 bränder i lägenheter numer uppkommer av brinnande matolja som antänds i stora mängder. Bränder i kök på grund av matolja trendar”.
Nyligen brann det alltså till slut i lägenheten. Våra varningar togs aldrig emot av en kommun (Kommunalråd Effie Kourlose Kuerlos) som säger sig ha koll på läget och vill ha hit ännu fler flyktingar i den positiva visionen att staden ska växa.
Jag var själv bostadslös i två år innan jag lyckades köpa min lägenhet, som det visade sig, mitt framför näsan på kommunen som också var ute i köpsvängen. Jag hade tur som hann lägga mitt bud innan kommunen sög upp den. (kommunen äger halva mitt trapphus som annars är en privat bostadsrättsförening).
Medan kommunen håller på att sanera den brandskadade lägenheten står det nu en kylcontainer på gården. En annan lägenhet som kommunen äger fylldes nyss av nya flyktingar. De hade med sig vägglöss från Afrika. Lägenheten saneras, vägglös ska frysas ihjäl i containern.
Två av kommunens lägenheter är alltså just nu tömda. Dess invånare disponerar just nu andra lägenheter lite längre bort i allmännyttan, som vi skattebetalare också förstås betalar.
Mina tre barn jobbar. De försöker skapa sig en framtid. De hade ingen chans att skaffa boende i min kommun. De två äldsta har flytt till andra kommuner för att kunna ordna boende och arbete. Sonen jobbar och försöker spara till ett boende, men bor ännu hemma hos sin mor.
De flesta av mina grannar är så väluppfostrade att de inte säger något om den orättvisa de innerst inne upplever. Deras barn, liksom mina, flyttar runt i Sverige och bor med tillfälliga andra- eller skumma tredjehandskontrakt till dyra och osäkra villkor.
Min kommun, liksom större delen av Sverige, har en kollapsad bostadsmarknad och det vill min lokala kommunledning lösa genom att ta in ännu fler flyktingar.
Köerna för vårdtider på de närmaste vårdcentralerna blir allt längre. Likadant i folktandvården. Personal på fritidsgården i mitt centrum blir hotad av bus klädda i Adidas. Jag själv undviker att handla i den affär som är närmast och som ligger i detta centrum. Jag känner mig ofta hotad där, troligen av samma främlingsgäng som hotat personalen på fritids.
Kommunen fortsätter envetet att ha som mål att öka antalet invånare genom att bjuda in flyktingar och med våra skattemedel konkurrera ut våra barn på bostadsmarknaden för att ge plats åt människor som inte vill, eller enligt de märkliga regler som omgärdar rätten att få gå SFI, får lära sig vare sig svenska eller hur man källsorterar. Eller hur man inte bör tillverka energirika brandbomber genom att koka mat med enorma mängder olja på spisen. De verkar heller inte få lära sig att man inte ska montera bort andras extralysen, katalysatorer eller sno cyklar.
Vi boende som hamnar närmast dessa flyktingar, som i de flesta fall förstås är snälla, ser deras ofta djupa psykologiska lidande.
De kan inte vårt språk och rätt många av dem kommer aldrig att lära sig. Den enda trygghet de har är att rulla iväg med sina barnvagnar för att hälsa på sina landsmän i närmaste somaliland eller afghani-village. Eritreanerna drar iväg till sin nybyggda kyrka i orten och skapar ett nytt litet Eritrea med samma konflikter inbyggda här som hemma på Afrikas horn.
Detta är det Sverige Socialdemokratin med nya politiska förslag vill accelerera. Genom att blanda befolkningen ännu mer. I min kommun är centerpartiet djupt insyltade i sossarnas galenskap.
Hur ser det ut i din kommun?
Branden
Vi hade tur den här gången. Huset står kvar, alla som var i sina lägenheter överlevde.
I min HSB-logg ser jag åtta orosanmälningar om den här lägenheten bara under 2024. Det är varken min, bostadsrättsföreningens styrelses eller HSB:s sak att hantera problemfamiljer som kommunen placerar i sitt lägenhetsbestånd.
Varje gång jag skickat anmälningar till HSB har jag först i lönlös envishet försökt att orosanmäla, skadeanmäla eller på annat sätt varna för livsfara. Men ingen instans i kommunen tillåter mig framföra mitt ärende. Jag betraktas som en privatperson utan sakägande – jag måste ta det med styrelsen, eller HSB.
Ikväll deltog jag via telefon på Brf-styrelsens möte efter branden.
Det är bara tillfälligheter och tur att huset står kvar. En HSB-förvaltare råkade vara i föreningen på besök med huvudnyckeln. Han såg fullstora lågor i köket i en lägenhet, sprang till tvättstugan, hämtade brandsläckaren och tog sig trots svår brandrök in för att tömma släckaren på eldhärden. En medföljande person ringde samtidigt brandkåren, som var på plats inom tio minuter.
De tvingades kyla och eftersläcka branden med så mycket vatten att det stod centimeterhögt i lägenheten. Bara sekunder, max en minut, senare hade branden övertänt hela huset.
Nu säger Brf-ordföranden att föreningen inte orkar mer strul med kommunen. Han tvingas ta en strid som inte borde behöva föras. Föreningen vill återköpa kommunens lägenheter då inte ens styrelsen får någon transparens från kommunens sida.
Kommunen inser inte ens att de äger problemet; de skickar ut problemfamiljer till oss, men utan att ge oss verktyg. Inte ens minsta insyn för att vi skulle kunna hjälpa.
Integrationstanken, eller ens hjälptanken för familjer i nöd – oavsett språk – saknas helt hos kommunen.
Kommunen ger sig ut på bostadsmarknaden, köper upp bostäder i bostadsrättsföreningar och tar sedan inget ansvar för de sköra familjer de skickar rakt ut i total misär.
Jag har följt min bostadsrättsförenings kamp i sex år nu. Jag vet inte vad jag ska säga. Min kommun är fullkomligt ansvarslös. Den behandlar sina invånare och skattebetalare med noll respekt, vilket även gäller de familjer de av outgrundlig anledning köper bostadsrätter åt men sedan lämnar i sticket. Kvinnor och barn som far illa år ut och år in och kommunen vägrar att lyssna på en hel förenings nödrop å dessa kvinnors vägnar.